You are currently browsing the category archive for the ‘Läst och recenserat’ category.
Något förenklat finns det två förklaringsmodeller till finanskraschen hösten 2008; 1. Finansmarknaden har reglerats för mycket 2. Finansmarknaden har fått alltför stort spelrum. Stefan de Vylder tillhör den senare skolan.
A och O om du vill nå ut med aktualitetslitteratur är att du ger ut din bok så pass tätt inpå den aktuella händelsen att den finns kvar i de potentiella läsarnas medvetande. I det uppdraget lyckas de Vylder utmärkt i sin bok om finanskrashen eller som han själv kallar den ”Världens springnota”.
De Vylder börjar med att förklara vilka mekanismer som legat bakom tidigare finanskriser. Med sin bakgrund som utvecklingsekonom, med Latinamerika som specialitet, levereras en koncentrerad och lättfatlig beskrivning av bl a Argentinas totala ekonomiska kollaps på 90- talet. Med en historisk genomgång i bagaget så fortsätter författaren med att grundligt och systematiskt dissekera de händelser som till slut leder fram till kraschen. I bokens avslutande kapitel så blickar författaren framåt mot krisens långsiktiga konsekvenser och förslag på motmedel mot framtida kriser.
Det är en synnerligen välmatad lektion i finanskunskap som göms innanför pärmarna i denna bok. Folkbildaren de Vylder gör så att även läsaren med svalt ekonomiskt intresse hänger med i svängarna. Stilisten de Vylder gör detta i mångas ögon träiga ämne till -tro det eller ej –en lustfylld läsning. Särskilt förtjust är jag i beskrivningen av finansmarknadens förhållande till verkligheten; ”I en globaliserad ekonomi där svansen- de finansiella marknaderna- viftar på hunden –den reala ekonomin”. I en mening så sammanfattar de Vylder sin syn på den abnorma makt finansmarknaden har fått över den verkliga ekonomin, dvs om du och jag får behålla vår anställning eller låna till en bostad.
Stefan de Vylders förslag till åtgärder kommer inte rädda oss från framtida finanskrascher, vilket författaren själv inser. Men det vore på sin plats att den finansiella sektorns makt minskade. Eller med författarens egna ord; ”Det är dags att låta hunden vifta på svansen och inte tvärtom”. Det skulle göra att effekten av nästa finanskris åtminstone blev mindre dramatisk.
Om Stefan själv fick välja skulle "svansen sluta vifta på hunden".
En tågresa är för mig lika med vardagslyx så som matsäck och tidningsläsning. Under trettondagshelgens tripp till Östersund testade jag det gamla SIDA- bladet OmVärlden. En positiv överaskning skulle det vissa sig med inslag av både rättvis handel och mikrokrediter.
Redan i Ylva Johnsons ledare så fångas mitt intresse av en diskussion kring (o)lämpligheten att använda BNP som ett mått på utveckling som ledare vidare till en intervju med den hyllade tillika omstridda nobelpristagaren Joseph Stiglitz. Intervjun är en riktigt intressant läsning med varsel om den amerikanska bobubblan och dollarfundamentalismen som till slut resulterade i finanskrisen.
I tidningens utblick i världen ”Jorden runt” så dras min blick till rubriken ”Vägrar betala” som handlar om den nicaraugiska rörelsen No Pago. Tio tusen medlemmar kräver i svallvågorna efter el niño och finanskrisen att få tre år utan ränta på sina mikrokrediter och en i runda slängar 70% -ig sänkning av räntan efter denna period. Resultatet av detta är att systemet med mikrokrediter är satt på spel i Nicarauga. Mer om No Pago hoppas jag kunna återkomma med senare i vår.
Även Rättvisemärkt får uppmärksamhet på sida 55. En ny rapport från Lunds Universitet visar enligt författarinnan Helena Johansson att Fairtrade– systemet inte är ett hållbart alternativ för majoriteten för världens fattiga bönder. Tyvärr verkar inte heller denna rapport erbjuda någon ny vinkel på kritiken. I korthet går kritiken ut på att marknaden för Rättvisemärkt är för liten och att systemet därför inte gör tillräckligt stor skillnad. I ett avseende så har Johansson så klart rätt, marknaden för Rättvisemärkt ÄR för liten. Men slutsatsen att bättre effektivitet är bättre än Rättvisemärkt är befängd. Varför skulle Rättvisemärkt och effektivitet innebära en motsättning? Självklart skall systemets förbättras och det kan det göra samtidigt som jordbruket effektiviseras. Det är effektivt att vårda sina anställda!
Camino gästspelar också i tidningen med en inspirerande artikel om Fair Living av Johanna Stål som bl a berättar om fenomenet Transition Towns och Sveriges första Slow City -Falköping.
En mängd andra artiklar på temat utveckling och ekonomi trängs på dom 84 sidorna. Just nu kan du få hem fyra nummer av tidningen för 98 kr.
OmVärlden -snart på var kvinnas och mans skrivbord?
Det är en stor ynnest att få förmånen att läsa och skriva om böcker. Ibland är böckerna positiva överraskningar, ibland blir man irriterad och ibland så bjuds man på både vin och vatten i en och samma pärm. Ekonomisk historie- professorn Niall Ferguson har skrivit en bok av det senare slaget.
Snart har jag läst ut den ca 350 sidor långa boken om våra pengars historia. Jag måste erkänna att jag sällan varit så ambivalent angående en bok. Ferguson är å ena sidan en traditionell akademisk ekonom som tror starkt på marknadskrafterna, å andra sidan så är han en ytterst påläst historiker som förklarar skeenden som förklarar en hel del av hur det kunde gå så snett förra hösten. Hans beskrivning av det amerikanska exprimentet med den avreglerade bolånemarknaden drar ner byxorna på många mäktiga män som orsakade den ekonomiska härdsmälta vi såg förra hösten. Desseutom skriver han ett rejält stycke om Muhammed Yunus, Grameen och mikrokrediter.
Å den andra sidan har jag sällan sett ett mer oreserverat försvar av den ekonomiska politik som representeras av Milton Friedmans Chicagoskola och i förlängningen ett av efterkrigstidens värsta diktatorskap, det i Chile. Det är möjligt att man som vetenskapsman måste till varje pris hålla isär person och fakta…men, kom igen. Vem skulle på allvar säga; ”Adolf Hitler hade ihjäl tio miljoner männsikor pga av deras etnicitet, men han var en jävel på att bygga vägar”? Det påminner en del om en viss Perssons beröm till det kinesiska styret för ett tiotal år sedan som gick ut på att man förde en ”stabil” politik.
Som sagt, jag har inte läst ut boken. Ibland vore det dock skönt om en vetenskapsman kunde skriva om historien utan att blanda in en massa värderingar, men det kanske är för mycket begärt?
I pengarnas tid av Niall Ferguson
För mig så är Rättvis handel till en betydande del en konsumentfråga. Jag vill, nej jag kräver möjligheten att göra medvetna konsumentval. Det gäller mitt kaffeinköp såväl som mitt fondsparande. I oktober så kom det en rad böcker om våra banker ur ett konsumentperspektiv. En av dom har jag recenserat för tidningen Folket i Bild.
Bankbluffen är inte alls en oäven bok. Ekonomijournalisten Joel Dahlberg är påläst och en god folkbildare även om jag kan se en del luckor inom mitt specialområde, fonder. Vad jag dock retar mig på är valet av ord; bluff. För mig andas det samma kvällstidningsretorik som skandal, att rasa, chock osv.
I min värld handlar det många av de stora bankerna sysslar med om en nonchalans som närmast kan liknas vid konsumentförakt. Tyvärr är även vi kunder en smula naiva. ”Jag är så dum på det där med pengar”, kanske det är någon som har hasplat ur sig någon gång? Jag antar att många medvetna konsumenter inte vet hur man odlar kaffe, men ändå köper Rättvisemärkt?
Läs de delar av Bankbluffen som handlar om ren konsumentinformation och folkbildning. Exempelvis hur jag får bästa möjliga ränta på mitt bolån eller hur bolånebubblan i USA skapades. Men skippa gärna avsnitten med kvällstidningsretorik. Vi borde vara lite varsamma och kalla saker vid dess rätta namn.
Joel Dahlbergs bok Bankbluffen är släppt på Ordfront
Efter en evig ström av kokböcker så dyker nu fler och fler böcker upp om hur vi ska forhålla oss till var mat. Senast i raden är Marit Paulsen som vill lära oss vad som ar sant och vad som ar falskt i matdebatten.
Marit Paulsen ar en utmärkt folkbildare vilket hon visar gång på gång i boken “Lurad av laxen”. Ett fikonord som antioxidant far en näst intill folklig förklaring av Paulsen och varför har ingen förklarat för mig att mättat fett är sådant fett som stelnar i rumstemperatur.
Egenskapen att kunna förklara for en novis vad mest fackfolk förstår och dessutom göra det på ett inspirerande och underhållande sätt är bokens storsta behallning. För detta har Paulsen till stor del sitt personliga och robusta språk att tacka. Hur många andra författare skulle kunna använda ord som “förbenat” och “glufsa” i en text utan att det låter underligt?
Även historien om de belgiska monstertjurarna och galna kosjukan aterberättas på ett sätt som ger läsaren en större insikt och förhoppningsvis som följd medvetenhet. Det vi stoppar i djuren och jorden far vi tillbaka mångfallt är en sanning som inte kan berättas för många gånger. Ingen levererar denna sanning med en sådan inlevelse som Marit Paulsen.
Något jag inte är lika förtjust i år Marits motvilja mot företeelser som kombinerar en affärside med en god sak. Vad har t ex Ekolådan gjort for att fortjäna att omnämnas som miljöbov? Det är typiskt att två aktörer som försöker göra en god sak för våran miljö måste ge sig på varandra medan andra som inte ens försöker får verka ostört. Lite tidstypiskt om du frågar mig.
"Lurad av laxen" av Marit Paulsen
Smaka på ordet; Nationalekonomi. Vad får du för bilder i huvudet? Jag får bilden av en otymplig textbok tryckt på sämsta (läs: billigast) möjliga papperskvalitet och med ett typsnitt som får den mest skarpsynte att greppa efter läsglasögonen. Och då har jag inte ens nämnt bokens innehåll, eller pris.
Jag har alltid fungerat så. Att jag vid mer eller mindre dramatiska ögonblick vill lära mig mer och försöka bringa logik till det tillsynes kaotiska. Mest för min egen sinnesros skull. Det kan handla om 9-11, mitt höga blodtryck, Gaza, hatbrott eller höstens ekonomiska härdsmälta. Vad vore då mer logiskt än att skriva in sig på grundkursen i Nationalekonomi på Södertörns högskola?
Jag har fått min dos av nationalekonomi både i mina tidigare studier och mitt yrkesliv. Jag har dock särskilt i höst retat mig på att så många journalister, politiker och proffstyckare argumenterat kring krisen med färdiga sanningar och jag har funderat för mig själv, ”undrar vad dom där sanningarna kommer ifrån?”.
Sanningen är att den ekonomiska debatten styrs väldigt mycket av innehållet i den där boken vars estetik jag beskrev i ingressen. Boken behandlar om Mikroekonomi som är ett ämne som beskriver hur enskilda personer agerar och interagerar i ekonomiska beslut. Det praktiska med den här och liknande läroböcker är att man kan förutse människors betteende i diagram och kurvor. Det är alltså här de där sanningarna jag talade om tidigare finns att hitta, i diagramen. Jag säger inte att dessa ”sanningar” är osanningar, men det handlar om prognoser och statistik och de ska behandlas därefter. De ska framförallt kombineras med en smula mer pragmatisk läsning.
Paralellt med denna i underhållningshänseende mediokra bok läser jag nobelpristagaren Muhammad Yunus bok ”De fattigas bankir” . Den gode Yunus är också han nationalekonom men har ett sydperspektiv på världen, då han är från Bangladesh. Bland de intressantare avsnitten i boken är när han skickar iväg ett par riktiga jabbar mot sina kollegor. Nationalekonomin kommer aldrig att vara till någon hjälp att lindra fattigdom så länge den ignorerar småföretagare i syd och verkar för att banker inte ska låna ut pengar till fattiga pga kreditrisken.
Skoputsaren på gatan i Bombay sägs tillhöra den ”informella sektorn”, redan där har man förminskat honom från egen företagare till gatuarbetare. Borde inte även en skoputsare kunna låna pengar till ny utrustning? frågar Yunus. Vad är det som gör honom mindre kreditvärdig än en fabriksarbetare? Grameen bank som är Yunus skötebarn har bara 1% i kreditförluster, trots att dess kunder tillhör landets fattigaste fjärdedel. Yunus förklaring är enkel, -En fattig människa har inte råd att missköta sina avbetalningar, han kommer aldrig att få en andra chans.
Tillgång och efterfrågan i all ära men borde inte en Nationalekonomisk grundkurs innehålla fler perspektiv än ett? Härmed kräver jag att ”De fattigas bankir” skall vara med på samtliga nationalekonomiska grundkursers litteraturlistor från och med höstterminen 2009!
Muhammad Yunus -en bankdirektör på sitt kontor, en helt vanlig arbetsdag
Många menar att det bästa motgiftet mot känslan av maktlöshet är kunskap. Johan Ehrenberg och nationalekonomen Sten Ljunggren har ambitionen att leverera detta motgift från en lite annan vinkel än Veckans Affärer och Dagens Industri. Boken heter Nya Ekonomihandboken.
Den ekonomiska djungeln har väl aldrig varit så snårig och ogenomtränglig som i höstas. Många av oss känner att vi har hängt rätt löst där i våra lianer av PPM-sparande, med krokodilkäftarna klapprande under våra fötter. Maktlös, är ett ord som säkert har dykt upp när du har hängt där i din bräckliga lian.
Då jag själv i mitt arbete sitter mitt i den ekonomiska snårdjungeln och där försöker navigera med hjälp av för branschen konventionella instrument som t ex nämnda DI så är det intressant att hitta en helt annan lian att spana ifrån. Och minsann, ser inte landskapet annorlunda ut här ifrån.
Bokens författare har ambitionen att ge läsaren nycklar att desarmera det språk och de myter som ekonomisk och politisk journalistik är fulla av. ”Vinst”, ”inflation” och ”budgetunderskott” är bara några av de ord som dissekeras. Dom gör det ingående och pedagogiskt med hjälp av Ulf Lundkvists illustrationer.
Nya Ekonomihandboken är ingen ny bok, den här nyutgivning är från november 2006. Detta är en klar fördel. Författarna har inte facit i hand och boken är därför befriad från ”vad var det vi sa” -repliker angående höstens världsekonomiska storm. Stora delar av boken har beröringspunkter med höstens kris. Många av analyserna ger författarna rätt, andra delar avslöjar svagheter i analysen.
Författarna inleder med att tillkännage att de är socialister och att det kommer att märkas i boken, och det gör det. Jag kan tycka att kombinationen pedagogisk-saklig-lättsam-ekonomisk folkbildning och ett alternativt politiskt program är en smula olycklig. Detta har inget med den politiska färgen på programmet att göra. Jag tycker bara att det är synd att det förstnämnda så välbehövliga balsam för den ekonomiskt traumatiserade riskerar att försvinna i politiska budskap.
Jag är FÖR alternativa politiska tankar kring ekonomi, men tycker inte nödvändigtvis att de så intimt behöver mixas med en grundkurs i ekonomi. Det blir svårt för en novis på området att sära på vad som är fakta och åsikter…något som paradoxalt nog är en av bokens uttalade syften. För någon som får en daglig dos av motsatsen (som undertecknad) så är det säkert enklare.
Nåja. Med denna reservation så kan jag dock varmt rekomendera en läsning. Jag kan också lova ett par inlägg med Ehrenbergs och Ljunggrens tankar som uppskjutningsramp.
En bok som sprider ljus?
Recension; ”Hemlös – Med egna ord”
av diverse författare (Pocketförlaget 2008)
Jag är själv engagerad i globala rättvisefrågor och har många gånger funderat på varför jag inte är mer engagerad i solidaritetsarbetet på min egen bakgata. Min fråga aktualiseras i och med antologin ”Hemlös – Med egna ord” som är ett urval av de texter som 57 hemlösa har skrivit till Situation Stockholm under 10 år.
Boken kryssar fram mellan stadens gathörn och härbärgen. Platser som borde te sig lika exotisk för gemene man som vilken favela i Rio som helst. Den fungerar också som en utmärkt vägvisare genom den växande storstadens allt hårdare politiska klimat. Maria Urdin blir väldigt glad när hon lyckas få audiens hos vice oppositionsborgarrådet innan valet 2002. När oppositionen vunnit valet så konstaterar Maria dock att partifärgen inte har någon större betydelse när det kommer till realpolitik: ”Blåst igen! Finns det över huvud taget någonting man vågar tro på längre?”.
Många texter påminner om det självklara men samtidigt svårfattliga i att det är vanliga människor som du och jag som en dag kan stå utan tak över huvudet. Ofta illustreras detta av vardagliga historier om författarnas uppväxt. Som när Rolle berättar om när han som nittonåring arbetade på svenska konsulatet i London och såg Rolling Stones på Marquee. Eller när Tony berättar om farsan som var Europamästare i boxning.
Raine blir frustrerad när han får läsa på Expressens ledarsida att försäljningen av Situation Stockholm är välgörenhet. Är det inte ett arbete jag utför när jag står och säljer tidningar på en söndagskväll undrar Raine? Jo, Raine. Det är definitivt ett arbete. Det är till och med så att de texter du skriver ger oss andra Stockholmare en unik möjlighet att se hur vår stad egentligen ser ut. Och det är inte bara ett viktigt arbete. Det är till och med ett jävla bra utfört arbete!
Du ska inte köpa ”Hemlös – Med egna ord” för att vara snäll. Du ska köpa den för Tobias dikter, Dags humor, Marias civilkurage eller Raines vardagsrealism. Detta är nämligen det viktigaste nutidsdokument du kan läsa om Stockholm hösten 2008.
Recension; ”Allt om Naomi Kleins nakenchock”
av Johan Norberg & Boris Benulic (Voltaire Publishing 2008)
I Norbergs och Benulics bok står solidaritetsrörelsens superstjärna inför rätta. Åtalspunkterna är nyttjande av faktafel, förvanskning och förfalskning. Under 134 sidor försöker författarna föra i bevis att den svenska allmänheten är förd bakom ljuset av Naomi Klein.
Johan Norberg inleder med att i bokens första del undersöka Kleins påståenden och fotnoter. En av de bärande punkterna i Norbergs kritik är att han menar att Klein försöker bevisa att Milton Friedman, den nyliberala chefsideologen tillika nobelpristagaren, skulle varit en krigshetsare. Detta motbevisar Norberg genom att lyfta fram ett citat där Friedman motiverar varför han är emot USA:s invasion av Irak: ”Jag anser att det var ett misstag av den anledningen att jag inte anser att USA inte borde ägna sig åt aggression”. Detta hade kunnat varit ett hållbart argument mot Kleins tes om hon menat att Friedman medvetet stödde en invasion av Irak. Problemet är att Kleins syfte är att påvisa vad Friedmans nyliberala paradigm har resulterat i, med eller utan uppsåt. Om Friedman var för eller mot invasionen av Irak är alltså irrelevant i detta sammanhang. Det är vad hans idéer har resulterat i som intresserar Klein.
Men inte kan det väl vara så att två författare bygger en hel bok på en missuppfattning av syftet av den bok den är satt att kritisera?
Boris Benulic har i den andra delen av boken valt att fokusera på kritik av Kleins historieskrivning. En central del av Benulics kritik går ut på att bevisa att det samband Klein drar mellan CIA:s tortyrprogram på 50- talet (KUBARK) och det tillvägagångssätt som stater och institutioner använder sig av när dom implementerar nyliberala idéer inte kan stämma. Som bevis för detta lyfter Benulic bl a fram att tortyrmetoderna som anges i KUBARK- manualen på 50- talet redan användes av den argentinska polisen på 30- talet. Än en gång känns det som om boken bygger på en missuppfattning. Jag håller till viss del med om att Klein drar parallellerna mellan KUBARK och implementationen av nyliberalismen för långt. Men att som Benulic påskina att syftet med ”Chockdoktrinen” är att bevisa att dagens nyliberaler använder samma handbok som man använde i Santiagos tortyrkammare 1973 är direkt felaktigt. Kleins syfte är snarare att visa på parallellerna mellan två framgångsrika (ursäkta ordvalet) metoder inom två olika områden. Jag delar dock Norbergs kritik att detta är något av Kleins egen version av ”shock and awe”, riktad mot sina läsare.
Jag längtar efter någon som kan kliva ur den ideologiska kostymen när en sån här viktig bok skall diskuteras. Boris Benulic, som själv kallar sig Marxist, i lag med de svenska nyliberalernas gullegris Johan Norberg borde kunna lyckas med detta. Citat som dessa får dock den eventuella tyngden i kritiken att falla lätt som en fjäder: ”Hon och hennes gatuteaterkompisar upplever sig stå inför en övermäktig fiende”. Månne är detta citat ett bevis på det motsägelsefulla i att den bästa kritiken framförs av någon som har respekt för den som kritiseras?
Etikdjungeln 
