Något förenklat finns det två förklaringsmodeller till finanskraschen hösten 2008; 1. Finansmarknaden har reglerats för mycket 2. Finansmarknaden har fått alltför stort spelrum. Stefan de Vylder tillhör den senare skolan.

A och O om du vill nå ut med aktualitetslitteratur är att du ger ut din bok så pass tätt inpå den aktuella händelsen att den finns kvar i de potentiella läsarnas medvetande. I det uppdraget lyckas de Vylder utmärkt i sin bok om finanskrashen eller som han själv kallar den ”Världens springnota”.

De Vylder börjar med att förklara vilka mekanismer som legat bakom tidigare finanskriser. Med sin bakgrund som utvecklingsekonom, med Latinamerika som specialitet, levereras en koncentrerad och lättfatlig beskrivning av bl a Argentinas totala ekonomiska kollaps på 90- talet. Med en historisk genomgång i bagaget så fortsätter författaren med att grundligt och systematiskt dissekera de händelser som till slut leder fram till kraschen. I bokens avslutande kapitel så blickar författaren framåt mot krisens långsiktiga konsekvenser och förslag på motmedel mot framtida kriser.

Det är en synnerligen välmatad lektion i finanskunskap som göms innanför pärmarna i denna bok. Folkbildaren de Vylder gör så att även läsaren med svalt ekonomiskt intresse hänger med i svängarna. Stilisten de Vylder gör detta i mångas ögon träiga ämne till -tro det eller ej –en lustfylld läsning. Särskilt förtjust är jag i beskrivningen av finansmarknadens förhållande till verkligheten; ”I en globaliserad ekonomi där svansen- de finansiella marknaderna- viftar på hunden –den reala ekonomin”. I en mening så sammanfattar de Vylder sin syn på den abnorma makt finansmarknaden har fått över den verkliga ekonomin, dvs om du och jag får behålla vår anställning eller låna till en bostad.

Stefan de Vylders förslag till åtgärder kommer inte rädda oss från framtida finanskrascher, vilket författaren själv inser. Men det vore på sin plats att den finansiella sektorns makt minskade. Eller med författarens egna ord; ”Det är dags att låta hunden vifta på svansen och inte tvärtom”. Det skulle göra att effekten av nästa finanskris åtminstone blev mindre dramatisk.

Om Stefan själv fick välja skulle "svansen sluta vifta på hunden".