Det är en stor ynnest att få förmånen att läsa och skriva om böcker. Ibland är böckerna positiva överraskningar, ibland blir man irriterad och ibland så bjuds man på både vin och vatten i en och samma pärm. Ekonomisk historie- professorn Niall Ferguson har skrivit en bok av det senare slaget.

Snart har jag läst ut den ca 350 sidor långa boken om våra pengars historia. Jag måste erkänna att jag sällan varit så ambivalent angående en bok. Ferguson är å ena sidan en traditionell akademisk ekonom som tror starkt på marknadskrafterna, å andra sidan så är han en ytterst påläst historiker som förklarar skeenden som förklarar en hel del av hur det kunde gå så snett förra hösten. Hans beskrivning av det amerikanska exprimentet med den avreglerade bolånemarknaden drar ner byxorna på många mäktiga män som orsakade den ekonomiska härdsmälta vi såg förra hösten. Desseutom skriver han ett rejält stycke om Muhammed Yunus, Grameen och mikrokrediter.

Å den andra sidan har jag sällan sett ett mer oreserverat försvar av den ekonomiska politik som representeras av Milton Friedmans Chicagoskola och i förlängningen ett av efterkrigstidens värsta diktatorskap, det i Chile. Det är möjligt att man som vetenskapsman måste till varje pris hålla isär person och fakta…men, kom igen. Vem skulle på allvar säga; ”Adolf Hitler hade ihjäl tio miljoner männsikor pga av deras etnicitet, men han var en jävel på att bygga vägar”? Det påminner en del om en viss Perssons beröm till det kinesiska styret för ett tiotal år sedan som gick ut på att man förde en ”stabil” politik.

Som sagt, jag har inte läst ut boken. Ibland vore det dock skönt om en vetenskapsman kunde skriva om historien utan att blanda in en massa värderingar, men det kanske är för mycket begärt?

I pengarnas tid av Niall Ferguson